– TW –

Frågan ställs återigen som många gånger förut i intervjusammanhang länkade till uppsatsskrivningar på alltifrån gymnasiearbeten till masters och avhandlingar. 

Jag skruvar på mig bakom skärmen och slår undan blicken, inte för att frågan är fel i sig. Frågan är viktig. Det är svaret som är svårt. Vad på min kropp trumfar förtrycket över en annan del av kroppen? Är det melaninet i min hud eller det faktum att jag en gång var flicka och senare kvinna? 

Jämfört med frågan om ” Hur kunde ett möte med en sexköpare se ut?” var denna frågan alltid till intervjuarens förvåning svårare. Det finns en tro om att ovanstående fråga skulle vara den mer triggande. Visst kan den med rätta vara det fast båda frågorna tvingar mig att minnas. Bara att ett ”vanligt sexköp” tillät mig att dra ett minne ur en hatt som en bingo – utropare. Medan förstnämnda fråga tvingade fram en stor mängd minnen som skulle analyseras och utvärderas utifrån två destruktiva strukturer som båda skördade liv och drömmar. Där mitt svar utifrån min omfattande erfarenhet hade potential att få faktiska konsekvenser i synen på utsattheten för offer i sexindustrin. Frågans tyngd gör sig inte rättvis i förhållande till den tämligen enkla utformningen. Vad var värst, rasismen eller sexismen? 

Jag kom in i barnprostitutionen för att jag var flicka, jag brutaliserades för att jag var svart, skulle kunna vara svaret även om det ger en skir föreställning av sanning då sanningen i sig löper djupare än så. 

Att vara svart, att vara kvinna är att befinna sig i en ständig kamp för rätten till sin kropp, sin rätt till autonomi, sexualitet, individualitet och självbestämmande. Rätten till sin plats i det offentliga rummet och rätten till att få tillträde till platsen i det offentliga utan att behöva ge upp rätten till något av ovanstående. 

Det som gör mig till kvinna gör mig inte till svart och det som gör mig till svart gör mig inte till kvinna men när dom möts ser vi ett historiskt förtryck som lever gott även i våra dagar. 

Ett uttryck som fått sitt eget namn myntat av en svart kvinna vid namn Moya Bailey – misogynoior. 

Det är ett sammanfattande ord för att beskriva hatet, fördomarna, misstron, ogillandet, våldet, diskrimineringen, tystandet och tystnadskulturen som drabbar svarta flickor och kvinnor. Något jag själv fått inse då jag under mina snart fyrtio år i jordelivet fått kontakt med eller träffat en endaste annan svart kvinna som anmält ett sexuellt övergrepp och då var förövaren en vit man. Än svårare är det för svarta flickor och kvinnor att tala om och anmäla våld begångna av svarta män. De skuldbeläggs, hånas och tystas. Bland kända fall kan ses R. Kelly där svarta minderåriga flickor larmade under flera år om hans våldtäkter och övergrepp. De tystades, övergreppen förlöjligades och förminskades. Även Bill Cosbys offer fick genomlida en liknande behandling där jag med egna ögon såg hur kommentarsfälten under artiklar om hans rättegång fylldes med ord som förrädare, golddigger och hur deras offrens agerande skadade kampen mot rasism.  

En studie gjord vid Georgetown University slog fast det jag tror att de flesta svarta redan är väl medvetna om, svarta flickor ses som mindre oskuldsfulla, sexualiseras och adultifieras – ses som vuxna med en vuxens ansvar än vita flickor. Svarta flickors ”attityd”- som kan läsas och förstås som känslomässiga reaktioner, tolkades även oftare som uppnosigt och aggressivt vid en tidigare ålder. 

Studien slår fast adultifiering är en sorts avhumanisering och att svarta flickor genom att adultifieras – ses som vuxna med en vuxens ansvar, förlorar en essentiell del av sin barndom och bestjäls från sin oskuldsfullhet. 

I en artikel från The Washington post vittnar Jonita Davies om hur svarta flickor sexualiseras redan från stunden dom lär sig tala och gå. Hennes egen dotter fick kommentarer som länkas till sex redan som småbarn, hur man ansåg att hennes dotter var kurvig. Hur det vore opassande att ha henne i något annat än en onepiece baddräkt. 

Jag var själv ett barn när min oskuld togs, när jag våldtogs och när jag såldes. 

Jag har sett med egna ögon genom det svenska rättssystemet hur skuld och ansvar försökt delas mellan offer och förövare som om vi vore två jämbördiga parter som delar samma mål, makt och möjligheter. För att inte tala om skuld. 

I Borås tingsrätt 2001 med mina två manliga förövare framför mig fick jag höra alltifrån hur jag var betydligt mognare än de flesta andra tjejer och hur spelat en lika stor roll som dessa män i att saker och ting skedde. Att dessa män hade begått ett brott var mest formalia, ansvaret var lika mycket mitt. Om någonting skulle sägas var det väl att jag kunde ses som den drivande kraften bakom det som hänt.

Vad hade då hänt? 

En av männen hade tagit över mig från min gamla hallick och båda männen under ett halvårs tid köpt min kropp, försökt förmå mig att få en av mina vänner att ingå i ett nätverk där vi båda skulle säljas till olika män. Bundit fast och våldtagit mig. Marinerat mig i alkohol och tillsammans orsakat skador både fysiskt och psykiskt genom timslånga övergrepp. 

Jag var 15 år, dom var 45. 

Jag är inte ett offer för att jag är svart, jag är inte ett offer för att jag är kvinna. 

Destruktiva strukturer och majoriteten våldsamma män gör mig till offer just därför. 

Sexismen och rasismen är grenar på samma träd. I ett bredare och många gånger bättre perspektiv ska man lyfta blicken från enskilda sexköpare och se våldet som sexism och rasism ger upphov till som en del av samhället som måste arbetas med outtröttligt eftersom de ger bränsle till varandra och samtidigt legitimerar varandras handlingar. 

Svaret kan sammanfattningsvis bäst besvaras med att förstå att den ställs till fel person. 

Ställ frågan till förövarna. Varför kränker, våldtar och slog ni henne? Var det för att hon är svart eller kvinna?